denna veckan har varit ett helvete, mår skit varje dag, varit stressad hela tiden och allt runt omkring har gått mig på nerverna. just nu måste jag ta hand om skolan, jobbet, vännerna, min sjuka familj, min pojkvän, fixa med middag, städa osv vidare hemma. + att jag ska hinna ta hand om mig själv, och såklart kommer jag alltid sist, tar alltid allt annat före. det som blir över till mig, kan jag ta. går aldrig före någon annan.. får aldrig heller ett tack för mitt slit och allt jag gör för andra. dom förstår aldrig hur mycket jag offrar, hur lite tid jag har över för mig själv. att jag oftast ska få vara uppe hela natten för att få ha min egen tid och göra sådant jag vill. vilket resulterar till att jag sover dåligt, mår dåligt. jag förstår inte vad folk har emot att man hjälper dom, att man prioriterar dom före sig själv, när det egentligen är viktigast att ta vara/hand om sig själv i svåra stunder. jag förstå bara inte, och aldrig får jag höra från deras hjärta att dom undrar hur jag mår. aldrig någon som kommer till mig, kramar om mig och samtidigt frågar hur jag mår. om allt går bra och om det finns någontign dom kan göra. dom frågar bara standarsfrågan hur är det? -bara bra. - okej vad bra. dom förstår aldrig lögnerna som flyger ut min mun, ser aldrig tårarna i mian ögon, min trötthet och hur ont jag har. ni är ytliga, allihopa ! hade ni kännt mig, förstått mig hade ni sett alla mina lögner som en öppen bok. finns ingen som känner mig längre. jag har slängt bort alla äkta vänner och bytt ut dom mot dom jag har nu.. och vad vann jag på de? ingenting. ångrar allt och vill ha tillbaka mitt gamla liv !

natthalieee