mitt liv har varit en lek, och jag vill inte att det ska vara det längre. jag vill kunna leva som alla andra, festa, supa, gå i skolan, ha vänner man kan LITA på. men inget av detta har jag fått uppleva inu. alla har lekt med mitt liv, och sett mig som ett objekt man kan ha när man känner för det. men det är inte så, ni kanske inte förstår at det är en människa och ett liv ni leker med?!

tänk er för, lek inte förfan. visa att ni är människor som vet hur man beter sig! sluta lossar vara någon ni verkligen inte är. jag orkar inte slösa energi annars på att försöka uppdatera er osv.

det gud kallar för liv, har varit min min mardröm!

jag blev förälskad i en kille, en kille som var mitt allt! han  förändrade hela mitt liv, och gjorde mig den lyckligaste på jorden. jag hade det svårt hemma med min familj, och det var mycket bråk hemma. så jag blev tillsammans med min kille och flyttade hem till honom. sedan blev allt såå fel hemma. jag klarade inte av det längre helt enkelt. jag kopplade in socialen hemma, och allt blev värre. jag gick i nian när allt detta hände, för exakt ett år sen..

jag sov inte, och om jag gjorde det var jag samtidigt vaken, i chock tillstånd eller vad man ska säga, jag misshandlade min kille men han kunde inte väcka mig ur min "sömn" jag försod ingenting..skadade mig själv och ville ta mitt liv. min dåvarande kille fanns där och även hela hans familj var min nya familj..jag var lycklig ett tag där..sen slutade jag gå till skolan. och det var ett av kraven för att jag skulle få bo där..att jag gick i skolan. jag sov inte och skolkade från skolan, jag vägrade gå dit! jag fick inte längre bo där då..fick åka hem igen. sov änu mindre och ville bort..skadade mig dagligen. ingen förstod hur jag mådde. jag bodde där i ca 3 månader, när jag flyttade hem var det redan sommarlov..när jag flyttade hem dumpade han mig. jag har aldrig fått en riktig förklaring varför, vi va ju tillsammans i ett halvår, träffade ingen annan än honom, inte mina kompisar heller direkt. jag isolerade mig med honom. han ignorerade mig..och jag kännde mig utnytjad somfan. jag fattade INGET! jag låg dag ut och dag in och grät i sängen, misshandlade mig själv och skrek allt vad jag kunde, slog sönder saker, grätt tills jag inte kunde andas mer. korator, bupp, inget hjälpte.

och en dag när jag mådde dåligt, så hände det värsta tror jag..socialen viste inte vad dom skulle göra, inte heller mina föräldrar, eller någon. jag smsade med en från socialen, att jag inte klarade mer. att jag skulle ta mitt liv..då kom personligen SOCIALEN OCH HÄMTADE MIG! och körde mig till psykakuten i lund...fyfan vad jag skämdes.

nu klarar jag inte av att skriva mer, godnaatt <3